some girls are bigger than others

är på ett underbart, övertrött, psyka, vara-uppe-hela-natten-humör... hnje, hnje!

det river och sliter i hjärtat, saknar oss i nån mån, men framför allt mig själv.
jag ska inte, vill inte, älta nå mera, bara se framåt och må bra.
kanske är det det här som är "the summertime blues"...

  

nu är det helt okej, även om jag fortfarande känner mig lite ur balans.
hade ett evighetssamtal med morsan igår eftermiddag som hjälpte en hel del.
det fick mig, såhär i efterhand, framförallt att inse att jag inte är knäpp som känner så här.

annars funderar jag en del på det här med självaktning,
fast det känns som att oförståelse är mitt problem.
jag betvivlar inte att jag är bättre, min fråga är bara hur du kan gilla det där alls?

vet hursomhelst att jag inte blir nå klokare av att haka upp mig på detta.
ska sluta tjata om det, för den här gången, som vanligt.

det är dags för posse-malin, som av kärlek kan stirra sig blind på sin egen spegelbild,
som kan älska sig själv så mycket att hela världen utanför upphör att existera, som är bäst!

det känns väl bättre idag. har sluta gråta, tror jag.

tog en tablett igår för att få sinnesro att kunna sova. somnade tänkades på
när jag var liten prinsessa och pappa gungade mig till sömns, det var skönt.

smärtan och oron finns ändå kvar, känslan av att jag aldrig kommer förstå,
och därmed heller aldrig klara av det här, hur mycket jag än vill.

det enda jag vet med säkerhet är jag inte kan vara utan dig.
ikväll är det ett år sedan vi träffades för första gången,
och jag har nog egentligen aldrig kunnat släppa tanken på dig sen dess.

jag är bara inte gjord för det här, mitt hjärta är för skört, vekt, svagt.
känns som nån kört en kniv där och vridit om gång på gång, och nu är det bara ett stort hål.

jag måste vara gjord för att vara själv, kärlekslös. helt tydligt att jag inte klarar av det här.

har gråtit så mycket att jag inte kan förstå hur det kan finnas några tårar kvar.
somnade gråtandes och vaknade gråtandes, det svider runt ögonen.
trots det har jag ändå hela tiden en klump i halsen som gör det svårt att andas.

i magen ligger en stor, tung, värkande sten och hela jag känner mig som en urvriden trasa.
vet varken vad jag ska säga eller göra.

jag hatar själv att läsa sånt här värdelöst självömkande, hoppas ni är bättre, förlåt.