some girls are bigger than others

ibland, när man kollar in nån bekant sådär, som man inte har vetat just nåt om senaste åren,
för att se vad dom har gjort, så kan man få lite panik. dom pluggar/har pluggat + examen,
har rest över halva världen + helst även jobbat utrikes, levt ungdomens ljuva dar på alla sätt 
och vis, även i jämtland(! hur har dom haft tid?), och hängt med allt och alla som man aldrig
hade nån aning att dom ens kände (för hur skulle dom haft tid att lära känna dom sen?!).

man reflekterar över vad man själv gör/har gjort, vilket dessvärre går ganska fort.
jag har pluggat lite, jobbat lite, flyttat runt lite, men mest suttit sysslolös och pillat naveln.
varför? för lite initiativförmåga, för lite pengar, för lite självförtroende, för lite driv helt enkelt.
kanske, jag bara gissar. jag har ju också ambitioner. plugg? resa! livets glada dagar!!!
trösten måste hursomhelst vara att det ändå inte är försent, det finns tid kvar,
och att dom som levt hallabaloo-livet stundom framstår som rätt förvirrade och kärlekslösa.

det är inte jag. jag står trots rätt stadigt med fötterna i tillvaron även om jag inte vet vad jag vill,
och framför allt går jag inte snart och lägger mig ensam i en stor, tom säng. jag lägger mig,
må det vara i en för liten och ändå rätt kall säng, hos han med med stort h (inte en ordvits?).
jag har nån att dela många toppar och få dalar, massor av framtida resor och upplevelser, 
och gud vet allt vad det lider, tillsammans med. man kan känna jämnmod för mindre.

jag brukar inte uttrycka mig såhär seriöst och fånigt (jag lurar i alla fall mig själv att det är så),
men ni får ursäkta mig, det är söndag, och då är det oftast lite mer blues än vanligt.